Min vän Samantha och jag släppper ut vår lilla hund ifrån burningen då speltiden är inne. Naturligtvis blir vi det som spelar och roar oss, medan han kommer att få lida med våra skarpa klackar som trampar på hans kött. Han har en mage som mjuk som pudding, nästan svårt att trampa på honom men sedan tar vi successivt oss an honom väl, går fram och tillbaka upp till hans ansikte och lämnar djupa röda märken. Efter att ha genomborrat honom som en siev låter vi honom ta av våra klackar: nu kommer våra i strumpor inbundna fötter att avsluta jobbet, utan någon medlidande och inte mindre dödliga.