Jag ska hämta den slav jag lämnade att vänta på mig på knä framför tronen med klämmor på bröstvårtorna i två timmar. Jag drar honom bort från kedjan fäst vid de små brösten och han lider men tackar samtidigt mig för uppmärksamheten jag ger honom och för synen av min kropp.
Jag binder honom till korset. Han pratar alltid för mycket och det stör mig. Jag skrapar hans rygg och samtidigt tänker jag på vilken piska jag ska använda. Jag tar den värsta jag har, i rent läder. Och jag börjar piska honom, på båda sidorna. Jag slår honom hårdare och hårdare, låter honom dansa. Hans stönanden blandas med tack. Jag fortsätter. Hans bön om nåd anländer med det lilla andetag han har kvar sedan intensiteten i slagen fick honom att andas snabbt. Trots den hårda huden och solbrända hy, är märkena och blåmärkena där och de kommer inte att försvinna på länge…